Rättelse
Texten har uppdaterats sedan publicering. I en tidigare version stod det att Matilda var förskollärare, rätt skall vara att hon är barnskötare.
Det framgick inte heller tillräckligt tydligt i ursprungsversionen att de stora personalproblemen främst har varit under vintermånaderna då många varit sjuka.
Hon arbetar själv i Partille kommuns förskola. När det blev dags att välja omsorgsform för sitt eget barn valde hon dagmamma – främsta anledningen menar hon är de stora barngrupperna.
– När vi flyttade in till kommunen fick vi en möjlighet att välja dagmamma till vår minsta och då tog vi chansen. Vi ville inte byta från en barngrupp med 12 barn, som han hade tidigare, till en grupp med 16 till 24 barn, så vi blev nöjda med erbjudandet om plats hos dagmamma, säger hon.
Samtidigt beskriver Matilda en vardag som barnskötare i Partille där hög arbetsbelastning och brist på vikarier påverkar både barn och personal. Särskilt tiden kring jul och nyår har varit påfrestande. Hon förklarar att nästan halva personalstyrkan varit hemma sjuka eller vårdat sjuka barn.
– Jag har den här perioden kunnat komma på under kvällen att jag inte ens har pratat med ett av barnen under hela dagen, säger hon.
Förskolan i Partille: Mycket barn och högt tempo
Matilda är mamma till en fyraåring, som i dag går hos dagmamma. Valet grundade sig i hennes egna erfarenheter från yrket och en oro över förutsättningarna i förskolan i Partille, särskilt för de yngsta barnen.
– Det är väldigt mycket barn och ett högt tempo. Vi har tider att passa hela tiden och om man inte hinner med ett moment, då halkar man efter direkt. Det blir inte så individbaserat som man skulle vilja.
Vikarier saknas – personal flyttas runt
Särskilt den här tiden på året beskriver hon att arbetsdagarna i allt större utsträckning präglas av logistik, bemanning och brandsläckning, snarare än pedagogiskt arbete. Vid sjukfrånvaro blir situationen snabbt ansträngd.
– Vid den här tiden kring jul finns det knappt några vikarier alls. När någon är sjuk flyttas personal runt mellan avdelningar. Har en avdelning många sjuka kan andra täcka upp.
På Matildas arbetsplats förklarar hon att man löst det så att det är en överanställning på alla avdelningar, vilket skapar möjlighet att släppa personal till andra.
Men enligt Matilda är det inte alltid de mest akuta situationerna som är problemet, utan det som sker i det tysta.
– Vissa barn behöver mycket stöd, och det är självklart att de måste prioriteras. Men då finns det andra barn som fungerar ganska bra själva. De följer med, gör som man säger, och då kan det hända att de barnen inte får lika mycket uppmärksamhet.
Personalen täcker upp – utan ersättning
Hon betonar att personalen gör sitt yttersta för att få verksamheten att fungera och att det finns ett starkt engagemang bland kollegorna.
– Förskolan fungerar ofta för att personalen täcker upp för varandra. Man stannar lite längre, byter avdelning, ändrar arbetstid. Det gör man inte för kommunen, utan för kollegorna och barnen.
Samtidigt menar hon att detta engagemang riskerar att bli en del av problemet.
– Vi får det att fungera och löser problemen när de dyker upp. Men i längden är det inte hållbart. Det är därför svårt att få insikt i hur pressad organisationen faktiskt är.
Tydlig kontrast mot dagmamma
När Matilda jämför sin arbetsvardag med sonens vardag hos dagmamman pekar hon på tydliga skillnader. Där är barngruppen liten, miljön hemlik och den vuxna alltid densamma – något hon menar skapar trygghet och kontinuitet.
– För små barn är trygghet helt avgörande. Pedagogik är viktigt, men den fungerar inte om tryggheten saknas. Jag vill att mitt barn ska leka, må bra och utvecklas i sin egen takt.
Hon tycker att dagmamma är en bra omsorgsform som passar hennes familj och många andra, men är medveten om att det inte finns tillgängligt för alla. Samtidigt är barngrupperna i förskolan fortsatt större än Skolverkets riktlinjer.
– Nu när det föds färre barn hade det funnits ett gyllene läge att faktiskt sprida ut barnen och minska grupperna. I stället stänger man avdelningar och trycker ihop, säger hon.
Matilda är noga med att poängtera att hon inte menar att barn generellt mår dåligt i förskolan, men hon efterlyser bättre förutsättningar.
”Det borde vara utgångspunkten”
För henne handlar frågan ytterst om vilket ansvar samhället tar för de yngsta barnens vardag.
– Små barn behöver tid, kontinuitet och vuxna som har möjlighet att se dem. Det borde vara utgångspunkten när man organiserar förskolan, säger hon.
– Förskolan som arbetsplats är något jag brinner för och jag önskar att vi skulle prioriteras högre i samhället och kommunen.
