Sandra Nilsson flyttade till Jonsered för snart sex år sen och har inga planer på att flytta därifrån. I Jonsered har hon efter många år äntligen hittat en känsla av att höra till – här känner hon sig som mest hemma.
– Sverige är neutral mark för mig, här behöver jag inte förklara mig själv så mycket, säger hon.
Men den känslan har inte alltid varit självklar för Sandra. Under uppväxten i Finlands huvudstad Helsingfors berättar hon om hur hon i skolan ofta fick höra att hon inte passade in.
– Det hände att jag fick höra n-ordet en gång i veckan. Det var en tuff uppväxt. Jag fick aldrig riktigt känna att jag var finsk på riktigt, utan alla bemötte mig utifrån mina föräldrars nigerianska bakgrund, säger hon.
När hon sedan reste till Nigeria med familjen smälte hon plötsligt in på ett helt annat sätt.
– Det var en helt annan upplevelse att folk inte stirrade. Där behövde jag inte heller leta efter smink eller strumpbyxor som passade min hudton, allt fanns. Jag kunde också gå till vilken frisör som helst. Jag behövde inte kolla upp om de kunde hantera mitt hår på förhand som det ofta är i både Sverige och Finland.
Men så fort hon öppnade munnen så fick hon höra kommentarerna även i Nigeria – ”Du är inte härifrån, eller hur?”, vilket är något som tärt mycket på Sandra Nilsson.
– Jag har hela mitt liv konfronterats med vem jag är, och var jag egentligen hör till. I Finland har jag har blivit tvungen att representera Nigeria och Afrika, ett land och en kontinent som jag aldrig bott i.
Hittade kärleken i Sverige
Efter uppväxten i Finland flyttade hon till sist till Sverige. Här träffade hon sin blivande man och för sex år sedan flyttade de ut till Jonsereds klassiska röda radhus i tegel.
Sandra som läst ekonomi började läsa modevetenskap och att äntligen följa sina drömmar om att arbeta med något kreativt. Men när hon insåg att modeindustrin inte stod med öppen famn för att ta emot henne fick hon efter ett tag tänka om.
– Då kände jag att jag får ta det i mina egna händer. Jag skapar min egen väg in i modeindustrin, men det ska inte bara handla om mode utan också om identitet. Jag ville göra det också som en slags terapi för att bearbeta mina egna upplevelser. En dialog om vad en nordisk och afrikansk identitet innebär, vilket det inte pratas så mycket om, säger hon.
Redan tre år tidigare när hon var gravid med sin första son hade hennes funderingar om identitet och tillhörighet blivit allt starkare. Nu ville hon ta det ett steg till.
– Jag insåg att min son skulle konfronteras av samma fördomar som jag. På något sätt ville jag därför kunna vara en förebild för mina barn. Samtidigt som jag innerligt hoppas att de behöver inte uppleva mycket av det som jag har behövt uppleva, säger hon.
”Inblick i hur det är att leva som brun tjej”
Graviditeten och viljan att skapa sin egen väg in i modebranschen blev motorn som drev henne till att hösten 2018 skapa Instagramkontot ”thatstylenomad” – ett konto som hon hade flera intentioner med.
Genom kontot vill hon, förutom att rikta strålkastarljuset mot ett mer färgglatt mode, också prata med sina följare om svårare ämnen, som identitet, tillhörighet, en multikulturell bakgrund och rasism.
Och nu, bara fyra år senare, har hon redan tusentals följare över hela världen.
– Jag hade egentligen alltid haft en dröm om att skriva en bok nån gång, men det kändes övermäktigt i början. Så det var på kontot jag började skriva ner mina tankar om vad jag varit med om och olika dialoger.
Och responsen lät inte vänta på sig. På bara några dagar växte följarskaran och många kände igen sig i det Sandra beskrev.
– ”Du har inte pratat om att du upplevt så mycket rasism” fick jag feedback om senare från nära vänner som följde kontot. Sen är det många från andra länder som inte är så bekanta med den nordiska kulturen som följer mig för att få en inblick i hur det är att leva här som en brun tjej, säger hon.
Använder Jonsereds miljöer i inläggen
Sen menar hon också att många fastnar för det rent visuella, modet och hennes färgspråk som hon arbetar mycket medvetet med i sina inlägg.
– Jag tänker alltid i färgblock och använder mig också av olika miljöer i Jonsered som är färgstarka. Många känner nog inte till det men jag brukar ofta använda Husqvarnas orangea fasad som bakgrund. Det står också blå containers intill som jag bara älskar, de har en perfekt nyans, säger hon och skrattar till.
Ibland kan det hända att folk kör lite långsammare förbi henne när hon står och tar sina bilder, men det kan hon leva med.
– De undrar nog vad jag egentligen håller på med när jag ställer upp stativ och kamera för att posera.
Och för den som går in på Sandras konto står det klart att det är färg som gäller, och hennes känsla för bildkomposition och erfarenhet som modell lyser igenom.
På ett elegant sätt reflekterar hon sina djupare texter i de mer ytliga bilderna.
– That style nomad, det är jag i ett nutshell, allt bara kommer från hjärtat på något sätt, säger hon.
”Betraktar mig inte som farlig”
Och går man in på inläggen och läser i detalj så förstår man att hon ibland dagligen har konfronterats med ett ifrågasättande av hennes identitet och tillhörighet. De flesta av hennes erfarenheter kommer från tiden i Finland.
– Där ser man inte lika många kulturer så alltid när jag var utanför Helsingfors har jag upplevt att folk stirrar på mig när jag är ute och går. I en affär i Finland kan jag ofta känna att någon anställd följer efter i butiken. Folk håller väskor tajtare när jag går förbi. Det kan kännas passivt aggressivt och gör att jag känner mig ganska ledsen, säger hon.
– Jag betraktar inte mig själv som farlig, men när jag är i Sverige har jag alltid händerna utanför fickorna och har anpassat mig till förväntningarna, säger hon.
Men det har lämnat djupa sår i Sandra. Hon förklarar att kontot och texterna hon skriver och får respons på har hjälp henne att läka några av dem.
– Jag har läkt nu under de här åren genom att förstå att jag inte behöver ta åt mig. Men det tar tid att bearbeta och gå vidare i stunden.
Hon tycker det är tråkigt att samhället ska fokusera på det som är annorlunda istället för det som är gemensamt.
– Jag kan uppleva att jag är en gående färg i Finland. Färgen kommer först. Jag har en fin färg, men tänk om din hudfärg som vit skulle komma först och sen allt annat som du är, som en god människa, hur du mår i dag. Så ska det inte behöva vara, säger Sandra Nilsson.
Modell och statist i storfilm
Hon ser också ett ökat behov i samhället av att fler pratar om de här frågorna, då världen blir alltmer multikulturell.
– Rent biologiskt är vi flockmänniskor och att känna sig trygg och känna tillhörighet är ett grundläggande behov som människa. Det går inte att ändra. Och att man kan också identifiera sig, ha förebilder och känna sig accepterad i det samhälle man lever i.
Sandra Nilssons engagemang och egna erfarenheter i frågorna har med tiden också gett ringar på vattnet. Tack vare kontot på Instagram har hon under de senaste åren också kunnat knyta viktiga kontakter inom både modeindustrin och även filmbranschen.
– Jag blir en del av det jag vill förändra – att alla hudfärger syns och är representerade i alltifrån skönhetsindustrin till inom politiken och i media, säger hon.
Listan är lång över samarbetspartners – hon har varit modell för alltifrån modemärket Marimekko till YvesRocher, Myrorna och Residus.
– Det har varit en glädje för mig att få vara med att uppleva en större mångfald bland modeller i dag, säger hon.
Något som sticker ut är att hon även blev kontaktad av Ruben Östlunds team i samband med produktionen av prisbelönta storfilmen ”Triangle of Sadness”. Där blev hon utvald som statist under en scen som utspelade sig under Stockholms modevecka.
Hoppas förståelsen ökar
Nyligen blev hon även uppmärksammad i Finlands största dagblad när de listade "konton som du behöver ha koll på".
– Det är verkligen roligt att jag fått så bra respons, säger Sandra Nilsson.
Hon börjar alltså sakta men säkert sätta konceptet hon kallar ”afronordisk” på kartan. Allt fler får upp ögonen för frågorna hon brinner för och i framtiden hoppas hon att hennes arbete ska kunna bidra till mer kunskap.
– Jag vet att jag hade behövt ett konto som mitt när jag var yngre där jag hade kunnat identifiera mig, att jag inte var ensam med att känna mig som jag gjorde. Jag hoppas att de här ämnena blir vardag, att förståelsen ökar och att man behandlar alla människor lika.
LÄS MER:Jan och Linda bor i Sveriges äldsta radhus – i Jonsered
LÄS MER:Franciskusgården i Jonsered – bröderna om vardagen på klostret
LÄS MER:De öppnar mottagning för barn med psykisk ohälsa
