Mot alla odds – så blev Juan tennistränare i Partille

Varför har Partille Tennis en tränare från Argentina? Det här är historien om Juan Maria Semperena som fick höra från doktorn när han var liten att han skulle undvika tennis – men som sedan vigt sitt liv åt sporten, som han fortfarande inte kan vara utan.
– Min flickvän säger att jag är besatt av tennis, säger han.

ANNONS
|

Tennishallen är som hans andra hem. Det är även här vi träffas för att reda ut varför Partille Tennis har en argentinare som huvudtränare för tävlingsgruppen. Juan Maria Semperena sitter i en soffa i lobbyn och ler brett.

– Det är sol idag. Man trodde ju knappt att den existerade så grått som det har varit senaste tiden.

Svensk vinter är inte hans favoritårstid, även om han med tiden har lärt sig att leva med den. Bäst trivs han i sommarljumma vindar när han kan vara ute och röra på sig hela dagarna. Iskylan var första chocken när han flyttade till Sverige för åtta år sedan.

ANNONS

– Det var åtta minusgrader. Jag tänkte: Går folk ens till jobbet en sådan här dag. Det är väl hälsofarligt?

Skadades under förlossningen

Vi backar bandet en aning, närmare bestämt 34 år i tiden. Här behöver vi börja för att förstå att det trots allt är en osannolik historia bakom att vi sitter här idag och genomför en intervju på den lokala tennisklubben.

När Juan Maria Semperena föddes var det en kamp för livet. Navelsträngen låg virad i två varv runt hans hals. Förlossningen behövde gå snabbt.

– De fick tag i min arm och drog ut mig.

Den bryska behandlingen under förlossningen gjorde att högerarmen skadades. Diagnosen: Brachial plexus där muskler och nerver i armen är skadade vilket skapar både smärta och nedsatt rörelseförmåga. Fram till att han skulle fylla sex var det flitiga besök hos fysioterapeuten för att behandla armen.

– Jag var där nästan varje dag.

En operation genomfördes och denna blev lyckad. Men doktorn var tydlig när han berättade för den sexårige Juan att armen skulle ha sina begränsningar:

– Han sa att om det var någon sport jag skulle undvika så var det tennis eller padel.

Juan hamnade i en tennisbubbla

Juan berättar att han fortfarande är stel i armen och inte kan stretcha ut den helt. Men i övrigt fick doktorn fel när det gällde Juans möjligheter att satsa helhjärtat på tennis. Det har nämligen blivit extremt mycket av den varan. Och Juan berättar att hans elitsatsning togs upp på en stor konferens i Argentina som ett lyckat exempel på styrkan i viljans kraft.

– Vill man något tillräckligt mycket så kan man få det att hända.

Hur kom han då i kontakt med tennisen? Juan hade testat att spela både padel och tennis på skoj men när han var liten var det fotboll som gällde. Det var först när han var tio år och hade en kompis som började spela tennis som gnistan för den ädla racketsporten växte på allvar. De unga killarna var på klubben och såg äldre spelare som slog hårda bollar som nästan smekte nätkanten.

– Vi sa till varandra: Tror du att vi skulle spela på det sättet och bli så bra? Det blev som en utmaning.

Här tändes tennisgnistan. På lokala tennisklubben, två kvarter från huset, började han träna tre gånger i veckan. Men framför allt: All fritid spenderades antingen vid bollväggen på klubben där han antingen stod och slog själv eller hoppade in på plan om det fanns en motståndare.

– Jag var tvungen att komma hem vid sju på kvällen. Men jag försökte hela tiden pusha tiden så jag kunde få vara kvar en stund till.

Tennis blev en livsstil. Timmar och åter timmar på banan gav resultat på tävlingar. Hans tränare hade en talangfull son som han hela tiden matchades mot. Det gav ytterligare tillfällen till bonustimmar.

Den rivaliserande lokala klubben som bland annat fostrat argentinske gruskungen Guillermo Coria såg stor potential i Juan och ville få över honom i sin träningsgrupp. Först sa han nej eftersom han ville vara lojal mot sin egen klubb och tränare. Men ett stensäkert nej blev ett ja.

– Efter att min tränare Javier flyttade till Mexico och min pappa gick bort bytte jag klubb som 13-åring.

Klubbytet gav ökad konkurrens. Och Juan utvecklades snabbt. När det blev motgångar på tävling blev träningsviljan ännu större.

– Jag ville satsa och ge det en chans att bli så bra som möjligt. Med ökad träningsdos fick jag resultat direkt. Jag blev omskriven i tidningarna hemma.

Spelade med blivande US Open-vinnaren

Som 14-åring bestämde han sig för att flytta hemifrån till storstan och ta tennisen till nästa nivå. Ny hemmavist blev miljonstaden Rosarios toppakademi som är en av Argentinas främsta. Hans storebror studerade i staden men i övrigt var det ett stort steg för 14-åringen att flytta hemifrån. Året innan hade pappan gått bort. Och nu lämnade Juan tryggheten hemma hos mamma.

– Det var ett stort steg.

Skoldagarna höll på fram till tolv. Sedan var det bara hårt nötande av tennis och fysträning på klubben. I träningsgruppen fanns bland annat jämnårige Juan Martín del Potro som senare skulle bli en världsspelare och vinna US Open.

– Han var i en egen klass redan då. Men vi hade en galet bra träningsgrupp. Det var en tuff konkurrens.

Här träffade han också Augustin som vi kommer att återkomma till lite senare.

Juan tränade galet mycket och blev allt bättre. När han var 17 slutade han skolan för att ytterligare maxa träningen. Han nådde final i det som kan liknas vid SM i sin åldersgrupp och som 18-åring var han topp 30 i landet.

Här hamnade han i ett vägskäl i livet. Vägen till att bli proffs är allt annat än rak.

– Det är en djungel därute.

Kände sig tvungen att ta en paus från tennisen

Juan var på topp spelmässigt men mentalt kände han sig utbränd på tennis. Samtidigt reflekterade han över hur mycket hans mamma fick bidra med ekonomiskt för att han skulle kunna leva ut sin dröm om att bli tennisproffs. Att satsa för att verkligen ha chansen att bli proffs skulle kräva ännu mer resurser. Och det finns inga garantier för framgång, hur hårt man än tränar. Tanken på att göra något utanför tennisen växte sig allt starkare.

– Mamma jobbade hårt för att bekosta min tennis. Jag bestämde mig för att pausa, både för hennes och min skull. Istället gjorde jag färdigt skolan och började plugga. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. En studievägledare tipsade om en HR-utbildning.

HR blev det och ingen tennis överhuvudtaget. Han fick nya vänner och saknade inte tennisen. Inte förrän hans kompisar ett år in på universitetsstudierna föreslog att de skulle spela en kompismatch.

– Jag minns att de verkligen sög på tennis. De visste ju inte om att jag spelat tidigare. Jag tog det lugnt men krossade dem på banan.

En av kompisarna var extra intresserad av att spela mera. Och Juan fick gradvis tillbaka tennisgnistan.

– Det var små steg som drev mig tillbaka. Vi spelade en gång i veckan. Sedan fick jag frågan om jag kunde ha en lektion.

”Den värsta tiden i mitt liv”

Det började i liten skala men successivt växte kundskaran som Juan började hålla lektioner för. Samtidigt fick han i slutet av utbildningen ett kontorsjobb.

– Jag gav det ett försök och stannade i nio månader. Den var den värsta tiden i mitt liv. Jag kände mig som ett djur i bur. Då spelade det ingen roll att jag blev befordrad på jobbet. Jag kände ingen mening med att sitta där. Jag hörde av mig till en tennisklubb och fick ett tränarjobb på två dagar. Då sa jag hejdå till HR. Jag gjorde mitt bästa men kontorsjobbet var inget för mig.

Nu hade suget för tennis verkligen kommit tillbaka. Drömmen om att säsongsspela för klubbar i Europa – en alternativ väg till att slå sig in på proffstouren – återupplivades.

– Jag hade ett flexibelt jobb, jag hade massor av vänner. Jag tränade både andra och hade tid att träna tennis själv. Det var fantastiskt. Jag var så glad. Sedan svepte en stor tornado in i mitt liv.

Fann kärleken på andra sidan jordklotet

En nära vän föreslog att de skulle åka till Australien.

– Ja, varför inte. Vi gör det! Det kändes så spännande. Jag hade ingen flickvän och inget som egentligen höll mig fast. Min storebror var skeptisk till idén men plötsligt bestämde han sig för att hänga med.

Sagt och gjort. Trion backpackade i Australien i nästan två års tid och på vägen fann Juan kärleken i Malin.

– Vi var en stor grupp av vänner som hängde. Sedan fortsatte jag och Malin ensamma med att resa runt. När vi började närma oss gränsen för de två år som vi fick stanna i Australien med vårt visum hade vi ett snack. Vad skulle vi göra med vårt förhållande? Jag ville inte förlora Malin och tänkte att jag kunde spela tennis i Europa. Så jag hängde med till Sverige.

Efter fem månader i Malins hemort Gränna flyttade paret till Göteborg. Och Juan var i kontakt med olika klubbar för att erbjuda sina tränartjänster. En av klubbarna som nappade var Partille.

Andra vändan som huvudtränare för Partille Tennis

Här har Juan jobbat med Partille tennistalanger i två omgångar. Först en knapp två år lång sejour och nu senast anslöt han sommaren 2021 som huvudtränare för tävlingsgruppen – den grupp av ungdomar som satsar extra på tennis och tävlar och tränar regelbundet.

– Några i gruppen har jag haft sedan de var små. De är fantastiskt att få vara en del av deras liv och se dem växa upp.

Är det någon skillnad på att vara tennistränare i Argentina och Sverige?

– I Sverige har barnen en högre förväntan på att det ska vara roligt att träna. Det ska kännas bra i gruppen. Det handlar inte bara om att träna. Sedan skiljer det en del på hur många ledare man har vid träningarna.

Han berättar att det på tre banor med vardera fyra spelare har man i Argentina en huvudtränare och tre bollmatare som placeras på respektive bana. Här i Partille får huvudtränaren själv gå mellan tre banor och mata bollar. Under hans första sejour i klubben kände han sig inte mogen för ensamma uppdraget samtidigt som han led av hemlängtan. Då tog han en paus.

– Nu är jag tillbaka på min gamla position men känner att jag klarar av det.

Och han är inte ensam på banan med Partilles tennistalanger. När klubben skulle anställa en assisterande tränare till tävlingsgruppen fick Juan frågan om han kände till någon.

– Jag hade aldrig rekommenderat Augustin om jag inte visste till hundra procent att han skulle fungera.

”Det är inte ett jobb, snarare en hobby och en livsstil”

Nära vännen Augustin Medei träffade han på Rosarios tennisakademi. De utgör den leende duon på Partille Tennis som blandar spanska, svenska och engelska för att instruera barnen.

Vad driver dig som tennistränare?

– Jag vill göra ett avtryck och ta barnen längre än vad de tror är möjligt. Att ge dem goda värderingar och bygga upp deras självförtroende i livet. Att få dem att känna att de är bra på någonting. Känslan av att träna och ha roligt samtidigt som man behöver stå och drilla slag för att lyckas på tävling. Det gäller att hitta balansen.

Han vill ge tillbaka det som hans tränare gav honom under uppväxten. Och tennis är med honom dygnet runt.

– Jag har problem att stänga av tennisen. Jag tänker på det 24-7 och vill hitta förbättringar. Jag snackar med Augustin om tennis, jag kollar mycket tennis på youtube. Jag går in och kollar alla resultat på helgen när jag vet att mina spelare är och tävlar. Allt i mitt liv handlar i princip om tennis. Min flickvän säger att jag är besatt av tennis. Men det är det som motiverar mig. Det är inte ett jobb, snarare en hobby och en livsstil.

Har anammat Trafikverkets nollvision

På frågan om han har försvenskats något under sina åtta år i Sverige drar han fram en historia som skulle få Trafikverket att jubla högt. När han var hemma i Argentina skulle vännerna skulle ta en bilfärd.

– I Argentina kör man ibland lite kortare sträckor i låg hastighet – slowdrive. Då går det inte i mer än 30, 40 km/h. Jag satte mig där bak och spände på mig bilbältet varpå kompisarna utbrast: ”Vad gör du?.

Inför julen åkte han med Malin till Argentina för att ladda upp D-vitamindepåerna och umgås med familj och vänner under 20 dagar. Bra tajming skulle det visa sig då Argentina vann VM-finalen i fotboll.

– Det var en härlig upplevelse att få fira med mina vänner, säger han och fortsätter:

– I framtiden kan jag tänka mig att flytta tillbaka till Argentina. Det är något som Malin också sagt att hon är öppen för. Men just nu trivs jag bra här.

Sedan är det ju en fråga kvar. Med alla timmar på banan – hur bra är han egentligen idag på tennis?

– Svårt att ge ett objektivt svar men om man räknar en nybörjare som noll och ett proffs på tio skulle jag nog säga att jag ligger på sju. Som tränare skulle jag med samma skala säga att jag ligger på mellan åtta och nio.

LÄS MER:Undangömda tennisklubben bjöd på snö till vårpremiären

LÄS MER:Barndomsvännerna sammanstrålade när Partille Tennis bjöd in till padeljippo

LÄS MER:Efter flykten – nu jobbar Nathy på Partille Tennis

ANNONS