Martina Börjesson, psykolog.

Ingen kärlek på schemat

KRÖNIKAN

Jag läste om undersköterskeupproret och deras krav på bättre arbetsvillkor. En kvinna som själv har hjälp av hemtjänst berättade om sina upplevelser. Personalen stressar sig igenom besöken hos henne. Hinner inte lyssna och hon vet aldrig vem som kommer stå i hennes sovrum nästa morgon.

För många av dem som har hemtjänst är personalen den enda kontakten. Den enda möjligheten till något slags respons från någon annan levande. Enda möjligheten kanske på dagen att få möta någon annan människas blick eller kanske enda chansen att på mycket länge få en kram eller en liten klapp på handen. För ensamma människor som är utelämnade till exempelvis hemtjänsten, är det helt avgörande att den som kommer, kan vara där på drägliga villkor.

Många äldre är ensamma. Och det är något som sakta, inifrån och i tysthet äter upp människan. Döden riskerar att komma i förtid. Ofrivillig ensamhet när det tidigare sociala sammanhanget inte finns längre. Vid pressade arbetsscheman får viktiga punkter stryka på foten. I grunden är det ju fullständigt basala behov att uppfylla. Att de personer som trampar in i ens hem och byter blöja på en, ändå är människor man någon gång träffat förut och förhoppningsvis också har ett förtroende för. Och i det läget också få hjälp att komma till toan, om man behöver. Fastän det inte står på schemat. Tänk att till och med kunna ta en kopp kaffe tillsammans efteråt? Ibland är det inte mycket som behövs för att det ovärdiga ska bli värdigt.

Så ovärdigt att stå i rollen av att vara hjälpare men inte få lov att ha förutsättningarna. Att vilja hjälpa är så grundläggande mänskligt och många som sliter i äldreomsorgen gör det med konflikten i sig. Behovet hos den jag möter kanske är oändligt. Vad ska jag då göra med mina sju minuter som jag har till förfogande här? Kasta sopor, gröt och mediciner? Vänta, får jag plats med lite kärlek också? Kanske en minut? Eller ska jag prioritera att själv få i mig lite lunch? När de här frågorna ställs mot varandra eller ens får plats i samma mening, då har vi förlorat något essentiellt. Som att vi är i något slags exil i frågan om mänskligt samspel.

De flesta av oss trivs inte med att se någon lida och i den situationen kanske dessutom behöva lämna och gå. Många tummar istället på de egna behoven i det läget. Men det finns en gräns någonstans. Otillräckligheten och bristen på vettiga villkor konsumerar personal i form av sjukskrivningar. Det kostar på att ha ett hjärta och vilja hjälpa men utan möjligheter.

Ingen kärlek på schemat idag? Nej tyvärr, men kanske om jag får en lucka nästa vecka.

  • Martina Börjesson, psykolog