Vi måste våga se och prata med varandra

Partille

Vi var många på bussen från Göteborg till Allum natten mellan lördag och söndag. Glada ungdomar på väg från – eller till – en fest. Andra, lite tröttare, på väg hem från en middag på stan efter ett biobesök. Jag, medelålders kvinna utan sällskap, blev upphunnen i gångtunneln under E20 strax efter midnatt av en kille i trettioårsåldern. ”Får jag prata med dig? Jag frågar, för det inte alla som vill…”, säger han. Under en nanosekund undrar jag vad han är ute efter. Är det något skumt? Är han påverkad? Men jag svarar förstås ja.

Han undrar om jag bor i området (runt Oluff Nilssons väg), om jag trivs, om jag är orolig när det händer så mycket (mord, lägenhetsbränder, otaliga polisutryckningar). Han har barn som bor hos honom varannan vecka och förskolepersonalen har varnat honom för att vara kvar i området. Borde han flytta?
”Nej, jag är inte orolig”, svarar jag. ”Det är förstås hemskt för dem som drabbas och obehagligt för oss som bor här. Jag har tonårsbarn som går och cyklar i området och visst hoppas man att de kan fortsätta röra sig obehindrat”.

Vad jag inte säger är att det finns en flitigt utnyttjad gömma för olika typer av stöldgods precis där vi bor (i Furuskog), att bilar brinner samt att jag ringt polisen ett flertal gånger med anledning av skadegörelse, fylleri, olovlig körning och annan brottslighet som skett utanför fönstret. Dessutom har det varit polisjakter med blåljus genom vår lilla lugna gata. Men rädd är jag inte.

Småbarnspappan berättar att han trivs, att han tycker det är en bra blandning i området (svenskar och invandrare) och att han har bra kontakt med sina grannar – som alla verkar vara bra människor. Men han funderar ju ändå, med tanke på sina barn.

Innan våra vägar skiljs tar vi i hand och säger våra namn. ”Ha det så gott, sköt om dig, vi kanske ses!”.

Vad jag tänker, när jag fortsätter hemåt denna ljumma försommarkväll när Sverige – och Partille – är som vackrast, är att våld och annan kriminalitet inte uppstår ur tomma intet och som regel heller inte drabbar ”vem som helst”. Dödligt våld inträffar oftast efter en konflikt inom eller mellan gäng och långvarig misshandel i nära relationer. En stor andel grova våldsbrott är också kopplad till annan kriminalitet som droghandel och -användning. Det där kan varken min nattlige samtalspartner eller jag sätta stopp för, hur gärna vi än skulle vilja.

Men vi kan titta – i stället för att vända bort blicken – om vi passerar personer som ägnar sig åt skadegörelse eller bråk. Vi kan lyssna om mannen i grannlägenheten (eller -villan) är våldsam mot sin partner eller sina barn och agera på det. Vi kan anmäla om springet i trappuppgången tyder på drogförsäljning eller annan kriminalitet. Vi kan lotsa hem tonårsflickan som har druckit lite för mycket och kommit ifrån sina kompisar.

Och vi kan se och prata med varandra när vi möts på gatan, i parken eller vid busshållplatsen.

Heléne Johansson