Fredrik Säfwenberg Foto: Bill Mason

Birdie nam nam

KRÖNIKAN

Jag läste en gästkrönika för en tid sedan. Den handlade en del om kråkor. Kråkor i en miljö där vi människor vill ha kråkor. I skogen.

På restaurangen jag driver har vi också kråkor. Framför allt på sommarhalvåret när alla vill sitta ute. Här är det inte många som jublar över deras närvaro, och de i särklass flesta klagomål vi får till oss handlar just om kråkorna (vilket i och för sig är bra) och hur de inkräktar och tar för sig av vår njutning.

Det är trettonde sommaren nu som kråkorna kommer på besök. Vi vet inte var de bor resten av året, bara att deras ankomst är ett lika säkert vårtecken varje år. Det känns också som att de blivit lite smartare och även mer sympatiska för varje ny generation som poppar upp. Det skits inte lika mycket på soffdynor längre, de arbetar diskretare, och verkar utveckla mer och mer sofistikerade metoder för att nå sitt mål. MAT.

Vi har ändå varit elaka mot dem till och från under åren och provat på en hel del olika metoder för att få till en kråkfri måltids­miljö. Vi började som många gör med ett köpa in korpliknande figurer modell större som fick sväva omkring på stora stolpar på uteplatsen. Meningen var att dessa skulle sätta skräck i mindre svartfågel och tvinga dem på flykt. Men redan efter ett par dagar så verkade de helt integrerade i kråkfamiljen och fungerade mer som fadersgestalter. Små svarta lådor som ger ifrån sig ljud som det mänskliga örat inte kan uppfatta har vi också provat. Nu vet vi ju inte om det kom nåt ljud ur lådan eftersom vi inte kunde höra det, men uppenbarligen så hörde inte kråkorna något heller, för de tog varken fysisk eller psykisk skada över att hoppa upp och sätta sig på dem.

Eftersom Lerums kommun är fastighets­ägare här, så har vi även varit i kontakt med dem i ärendet. Och fått hjälp. Små runda speglar monterades för några år sedan ovanför takrännorna på fastigheten och läts snurra fritt i vinden. På så sätt skulle kråkor under inflygning drabbas av skräck då de såg sin egen spegelbild och därför lämna området bums. Så blev det inte. Redan en vecka efter den avancerade monteringen satt kråkfamiljerna på rad längs hängrännorna och speglade sig i väntan på att attackera övergivna lunchtallrikar.

En dag förra sommaren kom en kille som kallade sig för KråkJohan och erbjöd sina tjänster. ”Ser att ni har problem med svartfågel. Jag kan hjälpa er om ni vill?” Vi undrade hur han tänkt sig att gå till väga, men KråkJohan svarade erfaret att han helt enkelt löser problemet. För att få mer information gick vi in på KråkJohans hemsida och möttes där av en skojig logga gestaltandes en kråka med en tvåpipig bössa under vingen, samt en bild när KråkJohan själv är i färd att ta sig an ett litet bo med fem små ägg. För att få skjuta av fåglar måste man ha tillstånd för skyddsjakt, vilket KråkJohan verkar ha och tycks vara ett seriös och högt rejtad aktör, för övrigt. Men för vår del är det just kommunen som till slut beslutar om det skall bli avskjutning eller ej, men processen innan KråkJohan eller någon annan väl står redo med laddat vapen kan bli utdragen, och det kan då redan ha blivit höst…

Läste i Aftonbladet härom veckan om hur en anställd på Plantagen i Uppsala hade tagit saken i egna händer och kört lite avskjutning före öppning en tisdagsmorgon. Förmodligen på uppdrag av sin chef och med kundernas bästa i åtanke. Oturen att den första kunden var laglydig och rapporterade händelsen gjorde att skytten snabbt blev föremål för drev i sociala medier och kallad djurplågare.

Våra gäster försöker också vara behjälpliga med idéer om hur vi skall komma till rätta med problemet. En gäst tipsade om att man kan kasta ut en massa plastormar på terrassen, en annan skrev att om man spänner upp fiskelina tätt över hela terrassen kommer fåglarna inte komma in – och det stämmer ju – men med tanke på storleken på vår uteservering skulle projektet med att bygga in oss i fiskelina bli ganska tidskrävande, och dessutom är jag säker på att våra kråkvänner ganska snart skulle lära sig att ta trappan upp…

Jag kan ju egentligen inget om fåglar utan gissar mig mest till mina påståenden och slutsatser baserat på att ha levt nära dem i tretton somrar. Det enda jag faktiskt kan är att laga till dem. Så här i grilltider så skulle jag vilja bjuda på lite fågeltips; och då pratar vi i första hand om kyckling.
• Våga prova lårfiléerna istället för brösten. Mycket smakrikare! Gäller även annan fågel.
• Bäst blir det alltid om man köper en hel fågel, späckar med nåt gott, och steker långsamt i ugnen.
• Eller varför inte köpa hem kycklingfärs som ofta är prisvär, krydda upp och gör goda burgare!

På Villa Fiordaliso vid Gardasjöns västra strand brukade en viss Mussolini tillbringa sina somrar och domänerna ståtar idag med en riktig fashionabel restaurang där jet-setarna lägger till sin motorbåt vid bryggan och äter en sen middag i solnedgången. Vi, som svensk trebarnsfamilj, har inte riktigt passat in, men vi har trots det alltid blivit otroligt väl bemötta och har därför återvänt. Senaste gången påkallade jag diskret på hovmästarens uppmärksamhet, där vi satt i den lummiga trädgården och njöt av Italien när det är som bäst. ”There’s a rat running under our table, sir, viskade jag”. Hovmästaren tittade förvånat på mig och svarade; ”It’s nature, mister!” Lite så är det.

  • Fredrik Säfwenberg