Gunnel Eckerstein.

Visst gör det ont när…

KRÖNIKAN

Visst gör det ont när knoppar brister börjar Karin Boyes dikt och just nu går mina tankar ofta till de orden. Jag har svårt för mars månad. Brungult gräs och brungrå kvistar ligger tillplattade på marken efter snön. Grus från vinterns halkbekämpning ligger i drivor längs vägarna. Skogen vilar fortfarande i ett grått dis och där finns inte mycket mat för de vilda djuren. Jag ser skrapmärken i mossan, någon har letat frukost.

Vissa dagar tänds hoppet, solen lyser fram och man anar en kommande värme men det är fortfarande kallt och narigt. Påskliljor och snödroppar börjar titta upp och syrenerna har knoppar. Kommer de att klara en köldknäpp?

Jag påverkas mycket av årstider; ljuset, luften, dofterna ,vinden, kylan och värmen. I mars är det svårt. Jag väntar på att vintern skall släppa sitt grepp och det gör mig nedstämd. Svårigheten är att acceptera det tråkiga, grå och nedstämda men att ändå känna vissheten att det kommer att bli bättre.
Jag har bestämt mig för att låta nedstämdheten finnas kvar, den för mig ut i tankar om vad som är viktigt i livet och vad som gör mig lycklig. Det mesta kretsar kring att vi skall vara lyckliga och lyckade men ibland känner jag mig varken lyckad eller lycklig.

Nedstämdheten finns där och får mig att fundera över den oundvikliga smärtan. Smärta, sorg och oro finns som en naturlig del av livet även om man gör sitt bästa för att slippa utsättas för det. Smärtan finns där när någon går ifrån oss, när vi förlorar något vi tycker om, när vi som barn inte får vara med eller när vi undrar över varför allt känns tungt. Även om vi vill så kan vi inte skydda oss själva eller dem vi tycker om från smärta och sorg men vi kan lära oss att hantera det.

De svåra stunderna har sitt värde om jag tar tillvara på dem, de ger mig förståelse och medkänsla. Det är genom att uppleva vardagssmärtan och ta mig ur den som jag också kan förstå vad andra går igenom.

Förhoppningsvis kan jag finnas där om någon behöver med ett uppriktigt deltagande och med erfarenheten att det vänder även om var och en i slutändan måste ta hand om sin egen smärta och växa med den. Det gula gräset kommer att ersättas av nya ljusgröna skott, vitsippor och tussilago kommer att titta fram och hoppet kommer att återvända.

Kanske är det därför det är så skönt med Karin Boyes dikt för sista versen börjar ”Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar..” Något nytt kan börja.

  • Gunnel Eckerstein