Ur ett förtvivlat barns synvinkel

Partille

Sonen berättade med gråten i halsen hur han upplevt rundturen av nya Centrumskolan som han tvingas flytta till i höst. Han har varit stressad och mått dåligt av denna flytt sedan han fick reda på den i höstas. Läraren försökte peppa sonen med att skriva en positiv/negativ lista av skolan i förhoppningen att locka fram något positivt.
Det gjorde ont i mammahjärtat att läsa listan.
Det fanns enbart en positiv sak han hittade och det var biblioteket för där brukar det vara tyst och det finns böcker. Resten av listan bestod av negativa saker:

  • Skolmatsalen, den var fruktansvärt obehaglig med ett stort hål i taket ”Man fick känslan av att vara övervakad hela tiden och hur ska man kunna äta i lugn och ro där?”
  • l Skolan kändes som en labyrint, dörrar överallt, små klassrum och svårt att hitta.
  • l Många elever som ska vistas på samma yta, hög ljudnivå och stressig känsla.

Egoister! Det är vad han kallar dom som bestämt denna flytt utan att ta hänsyn till alla som inte vill byta skola. Att bli påtvingad något man inte vill och som gör att man mår dåligt.
Oron över att behöva gå över torg, bilväg, tunnel och möta ”skumma” människor.

Listan är längre men man blir gråtfärdig över hur man som förälder ska behöva kämpa för sina barns rättigheter och deras mående.
Sonen har autism/adhd så dessa saker han radat upp påverkar honom extra mycket. Har politikerna någon aning om vad det innebär för dessa barn som har NPF hur tvångsflytt kommer att påverka dom och deras skolgång? Vet dom ens vad det innebär att ha NPF?

Sonen har hörselkåpor och reserverat bord i nuvarande skolas bamba för att ens klara av lunchen, rutiner som behövs samt trygghet av personal han känner. Jag har kämpat för honom hela hans liv för hans rättigheter i skola samt stödja honom.
Jag tycker det är dags att lyssna på dom som det verkligen drabbar… barnen.

En orolig mamma