Att vara människa

KRÖNIKAN

Det finns en fråga som återkommer i mitt huvud. Eller som kanske snarare ligger som ett bakgrundsbrus. Som en grundläggande fråga bakom andra frågor i mitt liv. Vad är det att vara människa? Frågan har väl alltid legat där i bakgrunden men gjort sig mer påmind nu. Vi ska köpa en hundvalp och sätter oss in i detta. Läser om hundar. Vad är det vara hund? Vilka behov har en hund? Hur kommunicerar man med en hund? I relation till detta har frågan kring att vara människa framträtt allt mer. Vem är jag i relation till hunden?

Är det min uppgift som människa att veta vad det är att vara människa eller är det rimligt att jag går genom livet utan att aldrig riktigt förstå? Att kanske aldrig hundra procent veta att jag har ett svar? Eller finns det syfte med att alltid undra? Gör det oss till bättre människor?

Man arbetar, lever sitt vardagsliv, lagar mat, umgås, sover och äter. En massa frågor att ta itu med varje dag. Vad ska vi äta till middag? Ska vi bjuda hem någon till helgen? Vad ska vi göra i sommar? Det är viktiga frågor. För det är livet och det är det som pågår hela tiden. Men samtidigt, frågan som tränger sig på. Bortom allt detta. Å ena sidan kan det kännas ibland så pluttigt, människan, en liten varelse bland alla andra. Å andra sidan, vilken rymd. I var och en. Snuddar plötsligt vid något men sen tillbaka. En stark känsla, något känns tydligt, det framträder men sen ändå så svårt att fånga. Vad är det där? Som på något sätt verkar ligga så nära?

Om en utomjording mötte mig här. Och då ställde frågan till mig. Vad är det att vara människa? Då skulle väl det hela ställas på sin spets, gissar jag. Nu är det inte just en utomjording som ställt frågan till mig. Inte än iallafall. Det är en hund på intågande och jag antar att hon kommer utmana mig en del. Jag läste av Cesar Millan (Mannen som talar med hundar) att hundarna är våra speglar. Och han undrade i sin text om jag hade sett mig i spegeln på senaste tiden? Nej, det har jag nog inte gjort. Plötsligt känns det som att, vare sig jag vill eller inte, så kommer jag att få en återspegling på mig själv, obönhörligt. För om Cesar har förstått något om hundar, vilket han har, så kommer mina rädslor, tillkortakommanden och andra exter inte kunna leva i det fördolda. I alla fall inte utan konsekvenser. Människor kan leva i förljugenhet och i giftiga relationer länge, länge. I sämsta fall hela liv. Men en hund larmar direkt om att vi snarast bör återknyta kontakten med oss själva, vår egen instinktiva, naturliga sida för att själva komma i balans. Jag ser fram emot att få min energi filtrerad genom vår nya familjemedlem, det blir nyttigt. Eller har jag sagt för mycket nu?
Frågan om vad det är att vara människa är enorm och det finns all anledning att återkomma till den.

  • Martina Börjesson