Årets ledare tänker alltid 0–0

Årets ledare

Carpe diem tjatar andra om, tänk 0–0 säger Johan Wilck. Egentligen tycker han att det betyder samma sak och för Sävedalen IF:s tränare handlar valet alltid om utveckling eller avveckling. Satsningen tillsammans med fotbollslaget har burit mycket frukt både på och utanför planen.

Tvättmaskinerna väsnas från ett rum, men annars är det tyst och folktomt på Sävedalens kansli när Johan Wilck hälsar välkommen tidigt på fredagsförmiddagen. Han visar lokalerna där vi först kliver in i herrarnas omklädningsrum och därefter damernas. Det är två nästan identiskt lika rum som ligger vägg i vägg, men medan kläder och utrustning ligger spridda hos herrarna har damerna en närmast preussisk ordning där matchtröjorna hänger i nummerordning på galgar.

– Men jag skulle kunna gå in med ögonbindel och känna skillnaden, konstaterar Johan.

Han är väl hemmastadd här, men faktum är att det inte skulle vara mycket till konststycke. Uppgiften vore inte svår att lyckas med ens för en förstagångsbesökare. Den friska doften i damernas omklädningsrum utgör en stark kontrast till den betydligt fränare lukten i herrarnas.

– Killarna skulle behöva ha lite mer ordning och reda och pengar på fredag medan tjejerna skulle bli lite vildare. Då hade de alla blivit bättre fotbollsspelare, säger Johan.

Inflyttningen till det här omklädningsrummet skedde för två år sedan då laget fattade ett gemensamt beslut. De då 16-åringa spelarna var på en resa i Barcelona när de fick frågan om att ta klubbens plats i seniorserien och bli ett damlag. Efter ett enhälligt ja startade de en resa som nu fört dem upp i division 2.

Men lagets och Johan Wilcks gemensamma resa startade betydligt tidigare än så. Efter en lång tränarkarriär som startade redan på 70-talet hade han avsagt sig alla tränaruppdrag när hans fru Renée, som var engagerad i Sävedalens IF, frågade om han kunde bli tränare då det var dags för deras yngsta dotter Lisa att börja spela. 2007 började han därför träna flickor -01.

De små sexåringarna har idag vuxit upp till 18-åringar och även om Lisa valt bort fotbollen för handboll i Partille IF finns många spelare kvar. De utgör cirka hälften av dagens 22 spelare stora trupp.

– Det är faktiskt rätt häftigt att så många är mina originalspelare.

Johan berättar stolt att Sävedalen satsar ovanligt mycket på sina damer. Efter många år som tränare för flick- och damlag har han fått en inblick i hur det ser ut i andra klubbar i fotbollssverige, den långa sejouren i Sävedalen är heller inte hans första inom damfotbollen. Han var även med och byggde upp Landvetter IF innan bryggeriet Kopparberg gick in som huvudsponsor och laget bytte både ort och namn till Kopparbergs/Göteborg FC.

Johan konstaterar dock att han tränat killar i ungefär lika många år och egentligen inte ser sig som en förkämpe för damfotbollen. Däremot tycker han att det är självklart att tjejerna ska ha lika bra förutsättningar som killarna. En åsikt som han tror kommit naturligt i en familj med fru och tre döttrar mellan 18 och 25 år. Förutsättningarna ska vara lika bra, men jämförelsen mellan herr- och damfotboll är irrelevant, anser han.

– Min hund skulle slå Usain Bolt med 30 meter i ett 100-meterslopp men det betyder inte att Bolt är dålig.

Samtalet sker vid ett bord i mitten av omklädningsrummet. Vi pratar fotboll ur många olika synvinklar och en fråga som Johan uppehåller sig länge vid är varför just Sävedalen lyckats bygga upp ett slagkraftigt lag med en stor trupp när damfotbollen går kräftgång i många klubbar. Den nämnda satsningen är en avgörande faktor, sammanhållningen i gruppen en annan.

Johan reser sig upp, går fram och tar tag i en av de prydligt upphängda tröjorna samtidigt som tårarna börjar att rinna. Tjejen som äger tröjan går igenom en extremt tung period då hennes kusin tragiskt omkom för bara ett par veckor sedan. Ändå deltar hon på träningarna.

– Livet är inte en räkmacka men då är sammanhanget viktigt och i hennes fall är det fotbollen där hon har 20 kompisar. Det är sånt här som gör idrotten lite större.

Men det finns också tydliga sportsliga mål. Valet att bli ett damlag och klättringen uppåt i seriesystemet har resulterat i en mer seriös inställning. Spelarna tillåts inte längre komma och gå som de vill utan måste underkasta sig reglerna med krav på en hög träningsnärvaro.

– Det är på gott och ont. Det är mycket för tjejerna med skola, kompisar, helgjobb och en del har andra sporter. Alla får inte ihop det. Detta har gjort att truppen bantats från 28 till 22 spelare.

Och med tanke på vikten av den sociala aspekten, skulle Johan Wilck hellre backa bandet och bedriva en mindre tävlingsinriktad verksamhet?

– Jag tror inte det, i stillastående vatten bildas träsk. Utveckling är viktigt om saker inte ska fejda ut, jag tror på avveckling eller utveckling. Det fanns två vägar att gå och jag tror att det här var den bästa och mest naturliga vägen. Några har slutat men vi har också fått behålla en massa spelare som vill spela division 2 och kanske till och med drömmer om att gå upp i division 1 tillsammans.

Det finns heller ingen mening med att blicka bakåt, anser Johan. ”Tänk alltid 0–0”, är en devis han lever efter. Han förespråkar devisen så mycket att han till och med chockat familjen genom att tatuera in 0–0 på högerarmen.

– Det trodde de aldrig att jag skulle göra, skrattar Johan, som gjorde tatueringen på en resa i New York.

– Det är viktigt inte bara i fotbollssammanhang utan i livet att tänka 0–0, att inte gräva ner sig för det som varit, för det går inte att göra något åt. Tänk här och nu och framåt. Egentligen är det väl en omskrivning för carpe diem, som är så uttjatat.

Han påpekar dock att det sällan krävs några drastiska förändringar utan att utveckling bäst sker i små steg.

– Man behöver inte rycka upp träden med rötterna och plantera om dem någon annanstans.

Men valet att bli ett damlag måste väl ha varit så nära att rycka upp träden med rötterna som ni kommit?

– Ja, och då kommer vi in på nästa grej som är enormt viktigt, trygghet med ledarskapet.

Det är med en grimas som Johan tar avstånd från ”vandrande gubbar”, som han kallar dem. Tränare som byter från lag till lag och mest tänker på sitt arvode. I Sävedalen är det ett sammansvetsat gäng på sju tränare som arbetat ideellt tillsammans i många år och byggt upp en relation med spelarna.

– Jag tror att tjejerna uppskattar det och att vi har trovärdighet. Om vi säger hoppa höger så gör de det för de vet att vi inte lurar dem. Då och då återkommer dock Johan till att det kommer en dag när spelarna måste få höra en annan röst. Men han konstaterar samtidigt att han inte är beredd att släppa uppdraget till vem som helst och har inga planer på att stiga åt sidan nu. Beslutet som Johan tog 2007 gör att fotbollsengagemanget lever, i allra högsta grad.

– Jag tänkte att varför ska jag ta på mig overallen igen, jag kände mig färdig. Men jag gjorde det ändå och jag antar att jag inte var färdig för jag håller på ännu och jag brinner otroligt mycket för Sävedalen.