Högt pris för öppnade hjärtan

Partille

– Ta hand om dig nu. Vi är så otroligt glada att vi har fått lära känna dig.
Rösten bär mig knappt när jag pressar fram orden in i hans vinterjacka. En sista kram.
– Tack så mycket. Jag är väldigt glad att jag fick ha en familj.
– Det har du fortfarande. Alltid.
Det blir våra sista ord till varandra. Han flyr vidare med destination Paris.
I över ett år var han en självklar del av vår familj, vårt hem. Han brukade skoja och säga att om han fick sitt uppehållstillstånd skulle han byta efternamn till vårt svenska son-namn.

Istället fick han flytta och gömma sig. Papperslös. Och till slut har skuggtillvaron blivit outhärdlig. När vi skiljs åt den sista kvällen är det något som går sönder inuti. Jag gråter för honom. Gråter för min familj. Gråter för ett land som gör människor så illa. Inte Afghanistan, utan Sverige.
Tidigare samma kväll har jag sett honom ta farväl av vår sjuåriga dotter. Lägga sin panna mot hennes hjässa, blunda och fokusera på deras gemensamma beröringspunkt. Som för att etsa in minnet av henne i sitt medvetande. Korpsvart hår mot lintottsblont. Hårfärg och hudfärg är oväsentligt. Han kallar henne sin lillasyster.

Bilderna från de snötäckta tältlägren i Paris hemsöker mig. Inkilade i stadsmiljön och måltavlor för råttor och påtända kriminella nattetid. Det vänder sig i magen av oro. Men han avfärdar den:
– Jag har bott så förut, på vägen hit. Man måste ett tag. Sen blir det bättre. Det kommer gå bra.
Men Paris är inte det vi fruktar mest. Om han stoppas i en gränskontroll på vägen dit kommer han deporteras till Afghanistan. Vi har suttit hela familjen runt köksbordet och hört hans historier därifrån:
– Här i Sverige behöver jag inte vara rädd för mörkret men i Afghanistan är mörkret farligt. Talibanerna kommer nattetid. När jag skulle sova på kvällarna tyckte jag att jag såg dem röra sig där utanför genom hålen i ytterväggen. Jag var livrädd.

De berättelser vi fick höra när våra barn sedan somnat var outhärdliga.
Vi önskar att vi kunde följa honom på vägen och skydda honom från allt ont. Vi öppnade våra hjärtan och det ledde till att vi helt förlorade tron på svensk humanitet och rättssäkerhet. Asylprocessen är bara ett cyniskt lotteri. Vi har följt den på nära håll och fått känna konsekvenserna i våra hjärtan. Det är ett högt pris att betala.
Malin
Frivillig familjehemsmamma