Marith är Partilles första ”starke kvinna”

Allmänt

När fullmäktige den 20 november klubbade beslutet blev det officiellt. För första gången i Partilles historia är ordförande i kommunstyrelsen en kvinna. Vid årsskiftet tar moderaternas gruppledare, Marith Hesse, över rodret.

Det finaste uppdrag man kan ha, enligt mig, är att vara kommunstyrelsens ordförande i sin hemkommun, säger en stolt Marith Hesse när Partille Tidning besöker henne i hemmet i Sävedalen för att ta reda på vem hon egentligen är – Partilles förste starke kvinna.

Föräldrarna flyttade till Sävedalen 1969 och året efter föddes Marith. Till en början bodde familjen på Ljungkullen.

– Jag döptes faktiskt där, hemma i vardagsrummet. Det hade något med kyrkans motstånd till kvinnliga präster att göra. Mamma ville inte att jag skulle döpas i kyrkan, men döpas skulle jag ju så det blev hemma, berättar Marith med ett skratt.

Under uppväxten blev det ett antal flyttar inom Sävedalen och kommungränsen. Marith gick till en början på Oxledsskolan, därefter blev det några år på Vallhamra innan gymnasiestudierna på Porthälla. När hon sedan flyttade hemifrån lämnade hon faktiskt kommunen en period – även om det inte blev så långt.

– Man kan säga att jag bosatte mig på andra sidan kommungränsen för jag flyttade till Björke­kärr. Längre än så kom jag inte, bortsett från ett år på high school i Virginia USA.

”Det är här jag ska bo”

Tiden utanför kommunen blev dock inte så långvarig, Marith flyttade tillbaka till Partille och när hon träffade sin man, Björn Hesse, gick flyttlasset tillbaka till Sävedalen.

– Det är här jag ska bo. Det är ju hemma – ingen annanstans.

Att hon en dag skulle bli kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande var inget hon hade kunnat drömma om hemma i tonårsrummet på Kvarnstensvägen.

– Det fanns egentligen inget politiskt engagemang i ung ålder. Jag har alltid brytt mig om människor, hur vi är och vårt beteende och visst har jag haft åsikter men jag har aldrig haft någon politisk ambition, berättar Marith.

Efter studierna började hon arbeta skift på ett raffinaderi i Göteborg. Först som drifttekniker på tillverkningssidan och senare som biträdande skiftledare.

– Jag blev kvar där i närmare 16 år. Eftersom man jobbade skift blev det mycket nätter. Jag kan ibland sakna den tiden. Det var ett speciellt sätt att leva på. Man kommer väldigt nära de man jobbar med, de blir som en extra familj.

Traineeutbildning

Hemma anpassade familjen och de närmast anhöriga sig till skiftlivet och Marith berättar att det fungerade väldigt bra.

– De levde på något sätt också i skift. Däremot tappade jag kontakten med många vänner och det gjorde att skiftfamiljen blev ännu viktigare, säger hon.

2008 bestämde hon sig dock för att det var dags att byta skiften mot ett dagtidsarbete och började istället som besiktningsingenjör på Inspecta. Men då hade redan den politiska karriären tagit fart.

– Det började faktiskt med att jag såg en annons i tidningen för Moderaternas traineeprogram. Jag läste den och kände bara ’men det är ju mig de beskriver’.

Det här var 2005 och redan året efter, alltså vid valet 2006 fick Marith sitt första politiska uppdrag.

– Jag blev snabbt uppfångad av föreningen här i Partille, det var mycket tack vare Peter Hultman som då var ordförande. Och det var enkelt att komma hit. Jag kände genast att jag hade kommit rätt och blev direkt invald i styrelsen.

Därefter gick det fort med uppdrag i både Partille kommun och Västra Götalandsregionen.

– Det rullade på och sedan 2013 är jag tjänstledig på heltid, säger Marith.

Efter valet 2014 blev Marith vald till ordförande i NU-sjukvården och ersättare i regionstyrelsen. Och det är vården som blivit hennes fokusområde men så såg det inte ut från början.

– Det är inget intresseområde, snarare tvärtom, säger hon och berättar att hon föddes med ett hjärtfel.

– Som femåring blev jag jättesjuk men läkarna kunde inte säga vad det var. Jag fick någon medicin som man gav alla hjärtpatienter på den tiden. Och först i tonåren kom läkarna fram till att det handlade om en extra ledningsbana i hjärtat.

Dubbla hjärtoperationer

I vuxen ålder har Marith insett att såväl läkare som hennes föräldrar inte trodde att hon skulle överleva tonåren. Men när vården till slut kommit fram till vad felet var kunde man också operera.

– Idag är det ett ganska enkelt ingrepp men så var det inte då. Och det var säkert mina erfarenheter som gjorde att jag inte ville vara i vården.

När man hör Marith berätta om sina erfarenheter förstår man att Partilles förste starke kvinna är just en stark kvinna.

Förra året tvingades hon till en ny hjärtoperation, en stor operation – öppen kirurgi.

– Jag vaknade en morgon och kände mig konstig. Det började med domningar och när jag skulle gå kände jag hur jag drog åt ena sidan. När ljuset började svaja sa jag till Björn att nu måste vi åka in, berättar Marith.

Det var de typiska symptomen för en stroke så på akuten fick hon komma in direkt. Någon stroke var det dock inte, istället hittade man en godartad tumör på hjärtat. Symptomen hade orsakats av en liten bit som släppt.

Tuff resa tillbaka

– Jag fick beskedet om att man var tvungen att göra en operation. Det var en chock. Första gången jag skulle opereras var min största skräck att jag skulle vakna under operationen. Nu var jag istället rädd att jag inte skulle vakna efteråt.

Men operationen gick bra och redan dag två började Martih göra sina övningar för att komma tillbaka så fort som möjligt.

– Det har varit en tuff resa. När jag fick beskedet åkte jag rätt ned i källaren men jag kan vara ganska enveten. Sjukhuspersonalen tyckte att jag var otrolig som gjorde mina övningar redan dag två men för mig handlar det bara om att man ansvarar över sig själv. Ingen annan kommer göra jobbet för mig så det är lika bra att komma igång, säger hon.

Hon var snabbt tillbaka, mycket kanske tack vare att hon tycker om träning och ser till att ta sig tid att motionera. Nu väntar ett nytt uppdrag med nytt fokus men som hon tar sig an på samma sätt.

– Nu handlar det om helheten. Hur ska Partille utvecklas. Det är ett stort uppdrag och mycket jobb som väntar. Men mina föräldrar har alltid jobbat hårt, det är något jag har med mig från uppväxten – att jobba hårt och göra rätt för sig. Det kommer jag göra nu också.