Hör du svamparna ropa?

Krönikor

Mig ropar de efter. För jag vet att de finns där ute och väntar på att bli plockade. Och jag kan inte bara slå dövörat till.
George Mallory, som redan på 20-talet försökte nå toppen på Mount Everest, fick frågan om varför han ville bestiga världens högsta berg. ”För att det finns där, Because it’s there”, blev svaret. Så är det även med de något mindre äventyrliga svamparna. De ska plockas för att de finns där.
Och de finns där trots alla uppgifter om att den fantastiska sommaren skulle ha ödelagt svampskörden. Nu är det trattkantarellerna som gäller samt en och annan blek taggsvamp.
För mig är det bara andra året som trattplockare. En vänlig dam som jag mötte i skogen pekade ut hur de ser ut. I den mån jag sett dem tidigare hade jag inte riktigt märkt dem. Antog att de var några ointressanta och förmodligen giftiga svampar. Med sitt utseende retar de knappast aptiten.
Förra året var ett bra startår. Trattkantarellerna fanns överallt. I år är det lite mer komplicerat. Där mattor av trattar frodades i fjol grinar det tomt nu. Det krävs mer sökning, lite mer tålamod. Inte bara att gå ut och håva in.
Se upp för spindelskivlingar! Dels är de galet giftiga och kan lätt förflytta dig till väntelistan för njurtransplantation. Men de är också vänliga vägvisare till trattkantarellernas tillhåll. Där den ena sorten finns, trivs i regel även den andra. Men se upp! Vid en snabb och orutinerad blick är de lätta att förväxla.
– Är det en svamphund? frågade en av de sällsynta personer som jag mött i svampskogen. Nej, vår samojed Snövit söker inte upp några svampar. Men hennes sällskap i skogen höjer svamputfärden. Och så ska ju en del pinnar och kottar som förflyttas med hennes hjälp. Skogen är fylld av oordning som behöver rättas till.

Ingemar Brink