Karin Matilda Vasen. Foto: Per Anger

Fredag med ­färdighetsbrister

Krönikor

När man börjar morgonen med högt adrenalinpåslag triggat av Axel F med Crazy frog på hög volym till frukost, sen lyckas skjutsa iväg tre ongar med blandad kompott av gympapåsar, antibiotika och äpple till skolan under accepterad tjatnivå, hittar en ätbar (definitionsfråga) godis i bilsätet, fångar en Ditto i Pokémon go för att sen glida in på jobbet, progga några formulär, dra en kaffe, vinna champagne på vinlotteri – Ja, då är jag oövervinnerlig!
Att det sen regnar och några saknar kompletta regnkläder på skolan, att jag har övertro i kondisen och joggar lätt upp för två våningsplan på jobbet så jag får kramp i halsen och vill lägga mig och vila en stund, den där ”Att göra” listan är långtifrån kort, min blå-nagel på pekfingret fläker sönder sig på mitten och ett kompisbarn snubblar i tappen och landar på rygg i odlingspallkragen när vi kommer hem, kan ändå inte överskugga det faktumet att det är semester i två dagar och familjen är hemma och friska!

Överflödesenergin som kommer med oövervinneligheten spenderas på att ta helgens måltider till att träna på några färdighetsbrister, så som att föra samtal runt matbordet samtidigt som allas rumpor sitter på sina stolar.
Vi testar några olika metoder.

Samtalssaltet funkade sådär bra. Det går till så, att den som håller saltkaret får prata, alla andra måste vänta. När en av avkomman tappar tråden och vägrar släppa saltet, bänds det upp fingrar så vattenglas välts ut, och byxor blir blöta och kommer aldrig mer i hela livet torka och barnet kommer vara evigt förkylt och inte kommer växa mer och därför bo hemma resten av livet så föräldrarna får skaffa generationsboende samt överleva omänskligt länge med fler och fler kroppsdelar av AI-robotdelar och skrämma skiten ur grannskapet när skruvar lossnar, chip kortsluter så ögonen lyser.
Sen provade vi ”Ett skepp kommer lastat” men när utbudet av ord på alla privata kroppsdelar tagit slut och alla kroppsutsöndringar benämnts, så skrattas det så krampaktigt att vatten kommer ur näsan och den sprängs så att barnet aldrig mer kan känna några lukter och därför inte kommer kunna gå ut igen ifall det kommer en älg som fiser som man dör av bacillerna om man går igenom fismolnet men eftersom näsan är borta och därmed luktförmågan, är allt förstört.
Så på måndag pratar och sjunger alla i mun på varandra, i hög volym för att överrösta de andra. Som vanligt.

Men vettu, jag är så sjukt tacksam att alla har ett språk och en röst som uttrycker sin mening, efter många års undrande vad som rör sig i hjärnan hos vår förstfödde, att jag kan leva med att ha stillsamma luncher på jobbet och ha energi över till vår, tillsynes kaotiska, matsituation hemma. Oövervinnerlig, alltså. Som jag sa.

Karin Vasen