Drömmen om ett liv i Sverige….

Debatt

På flykt från krig och traumatiska minnesbilder. På jakt efter ett nytt liv i vårt svenska samhälle. Drömmen, att få uppleva en vardag utan krig och förtryck.

Här följer en text och ett ställningstagande för de personer som tar stryk av okunskap och fördomar.

Integration. Ett ord som blivit trendigt under den senaste valrörelsen. Ofta omnämnt i sammanhang som snarare antyder till segregation. Inte sällan förknippat med ett högerpolitiskt parti som fått ett allt för stort politiskt mandat i riksdagen. Drömmen, den svenska drömmen i ett solidariskt och jämlikt samhälle känns allt mer avlägsen.

Vi kan acceptera att ord används fel, det kan vi. Trots allt är det bara sammansatta bokstäver vars innebörd går att utläsa i de flesta ordböcker.

Vad vi inte kan acceptera som gemene man eller som i detta fall idrottsförening, är livsödet som drabbar våra medmänniskor. Inte minst idrottsföreningens egna spelare och individer.

Är du uppvuxen i Sverige är det mer eller mindre omöjligt att föreställa sig vad en ensamkommande ungdom upplevt. Deras bakgrund är så långt från vår egna att det känns som vi vuxit upp på olika planeter.

Låt oss därför berätta om något som nyligen hänt och som vi kan relatera till.

En septemberkväll på Jonsereds IP. Höstliknande förhållanden där regnskurarna avlöser varandra. På konstgräsplanen ska snart två lag kämpa om tre poäng under 90 minuters speltid. Som vilken annan fotbollsmatch som helst.

Skillnaden ikväll är att i hemmalaget finns en spelare som gör sin sista match för Jonsereds IF. Inte på grund av ålder eller någon annan mer igenkännbar anledning. Utan på grund av att spelaren ska fly landet.

Spelaren har nekats asyl och har efter många sömnlösa nätter beslutat sig för att detta är enda utvägen. Under genomgången inför matchen nämner tränarna för övriga att det är sista gången vi ser spelaren. Medspelarna noterar men lägger ingen större vikt vid detta. Fokus ligger främst på att vinna den stundande seriematchen.

Vi flyttar fram till slutskedet av matchen. Ställningen är 1-1 och drygt tio minuter återstår av matchen när Jonsereds IF får en hörna. I straffområdet rör sig spelaren vars liv är än mer ovisst än matchutgången. Hörnan slås och spelaren sätter dit pannan och nickar in det som visar sig vara det matchvinnande målet till 2-1. Ett sagolikt avslut om det nu inte vore för verkligheten som nu väntar.

Spelaren har tidigare nekats att få spela fotboll i fem-sex olika fotbollsföreningar innan spelaren hamnade hos oss i Jonsereds IF. Som alla andra ungdomsspelare har spelaren fotbollsidoler där ute i världen. Drömmen är att bli som Neymar, målet är att få svenskt medborgarskap. Återstår gör nu bara drömmen.

När slutsignalen ljudit dröjer sig spelaren kvar sist av alla på planen. Tårarna och känslorna har nu hunnit ikapp. Vem vet nu vad som väntar i livet?

I omklädningsrummet blir det känslomässiga farväl till samtliga medspelare och nyfunna vänner. Det råder en dämpad stämning trots vinst. Verkligheten är nu även ikapp lagkamraterna som inser allvaret i det hela. Spelaren är nu åter en flykting.

Livsödet som har drabbat ovan beskriven individ riskerar att drabba fler i vår närhet. Inte minst i vår idrottsförening.

En sanning som inte lyfts fram lika ofta som de problem vi väljer att lyssna till, är att dessa ungdomar är helt underbara personer. De bryr sig, de tar ansvar, de försöker lära sig språket och de är trevliga mot allt och alla i sin närhet. Trots allt det negativa som de tidigare upplevt i sitt liv.

I Jonsereds IF kommer vi alltid med stolthet ta emot barn och ungdomar oavsett bakgrund. Inte minst ensamkommande ungdomar. Idrott och föreningsliv ska integrera, inte exkludera.

Oavsett namn, nationalitet, bakgrund förtjänar du att bli bemött på ett likvärdigt sätt. Lär dig känna individen. Låt okunskapen bli en kunskap. Säg nej till rasism och exkludering. Säg ja till kunskap och integrering.

Jonsered 2018.0916

Marcus Pettersson -Juniortränare Jonsereds IF
Kalle Jung – Ordförande Jonsereds IF

  • Kalle Jung