Det brinner i knutarna!

Debatt

Öppet brev till Partille kommun, polisen och Länsstyrelsen – och till alla oss Säveåvänner.
Ännu för nåt år sen sjöng näktergalen vid Säveån. Varför sjunger den inte i år? Varför har vår magiska kommunfågel, kungsfiskaren, blivit en sällan sedd gäst. Varför har antalet lekande laxar blivit miniminimalt. Väldiga VARFÖR tornar upp sig! Vårt blåa band är uppenbart skärrat.

I sisådär tiotusen år – i obegripliga trehundra generationer – har Säveån varit vår livsnerv. Så är det inte idag. Vårt blåa band har förvandlats till en krånglig barriär, ett samhällsbyggarproblem. Enorma muskedunder har skövlat och stenlagt stränder. Mera av den varan är på väg. Vi kan ana varför näktergalen flyktat.
Kantnaggandet och hårdgörandet föder vår ekologiska oro, men härtill kommer kabelbrännandet i allt fler insynsskyddade Säveåvrår.

Det dröjde, men fyra(!) månader efter den gångna vinterns massiva eldande ”städades” de två värsta brandhärdarna. En utlovad regelrätt sanering, med ett avlägsnande av alla miljövidriga tungmetaller, har ännu inte påbörjats. Många anmälningar om pågående bränning har gjorts, men ingen polis har ännu synts till. Självklart har detta medverkat till att kabelbrännandet har fortsatt, att en andra ”städning” har behövt genomföras, att nya strandavsnitt har drabbats, att vi idag möter ”cykelvagns­autostrador” ner till de undanskymda vrårna.

Trots alla kontakter med kommunen, polisen och Länsstyrelsen fortsätter den miljö­vidriga hanteringen. Ärendet bollas mellan parterna. Inte sällan med argumentet att kabelbränning är ett nationellt och internationellt problem. Jovisst är det så, men desto större är anledningen att samarbeta. Idag tycks vårdandet av vårt blåa band hamna nånstans mitt emellan parterna. Nu är det hög tid att jobba ihop; sanera på riktigt; ingripa rappt och tydligt; informera; vägleda oss alla till att anmäla miljövidrigheter; inspirera till ett sant ekologiskt bevarande av vår Natura 2000-juvel. Låt oss, alltså, förebygga istället för att blunda!

Må vårt täta tillsammansjobbande locka näktergalen åter till vår nejd. Vad väntar vi på?

Lars Josefsson