Karin Matilda Vasen.
Foto: Per Anger
Karin Matilda Vasen. Foto: Per Anger

Snick-snack med rumskompisarna

KRÖNIKAN



En ovanligt aggressiv bacill satte kroppen på prov till den gräns att jag fick läggas in för övervakning med målinriktad penicillin intravenöst. Kroppen var tömd på energi av en veckas förkylning och hade inte mycket att sätta emot när det spred sig från öra till skallben på under 48 timmar.

Livet bromsas ner och handlar bara om mat, sömn och medicintider. Tur i oturen så hade jag flera kul och goa rumskompisar att snick-snacka med i luckorna där emellan! Det är dock en liten utmaning att ligga i sina sängar och prata genom draperierna, utan att se varann. Och att känna vart gränserna går.

Min tredje vän hade lite svårt med gränser, det kändes med en gång han kom in i rummet. När han kom tillbaka efter operation var han lite påverkad av bedövning och ännu lite mer gränslös och babblig. Det snackades med sköterskor och ringdes uppdateringar till släkten.

Då jag var ganska sliten så kände jag att jag nog gör bäst i att hålla en låg profil med denna snubben annars får jag inte en lugn stund. Men det gick ju inte, för när han lyckades förvirra personalen genom att informera dem att den andra rumskompisen åkt hem, och nån hade städat rummet (Det hade inte hänt.) så blev jag för fnissig och kunde inte hålla mig längre, utan la mig i. Å sen stod han där! Babblande i sjukhuskalsonger och vevade med sin kateter och visade sitt ärr och coola telefon berättande om sin sjukdomshistoria, jobb, fräsiga filmtips och sin familj. Underbara människa!

Vi knöt an över förundran och skräck för rumskompisen som hade svalt en 1,5 centimeter ståltråd som satt sig på tvären i halsen. Vi gladdes åt att få kvällsmacka och grubblade tillsammans över vad som hänt pojken vars mamma vi såg i korridoren. Det syntes att hon inte var patient för hon saknade zombielooken vi andra bar. Du vet, hasande steg, kanske lite öppen mun och glansig blick men framför allt, dessa sov-tôviga frisyrer som ser ut som när en döing i typ ”Sjätte sinnet” har skjutit bort bakhuvudet.

Jag slapp det sista för rumskompis nummer fyra var en superfin hästtjej som gav mig ett hårband så jag kunde tygla barret och låtsas vara friskare än jag var, för att känna mig friskare. Det funkar! Som en smart snubbe på Buddist Boot Camp sa: ”Varje morgon när du vaknar så le, före du gör någonting annat!” Kroppen och hjärnan påverkar varandra och om du ler tror hjärnan att det är en bra dag och då blir det lättare uppfyllt!
Dagen efter fick även jag åka hem. Tacksam, trött och tôvig, men med frisyr.

  • Karin Vasen
gillaptpafacebook