Den öppna dörrens kultur-rum

Debatt

I min barndomsvärld låste vi ytterdörren och hängde nyckeln på karmen när vi lämnade tunet. Under min tid i Haga hade jag inte ens en nyckel. Hemkommen noterade jag nån gång smulor på köksbordet och att kylskåpet var lite tunnare än vanligt. En okänd medmänniska var uppenbarligen hungrigare än jag. Så varsågod!
De här minnena bubblar upp när vårt Naturskyddsföreningsmöte abrupt avbryts av en vakt som meddelar att numera stänger Kulturum ännu tidigare. Anledningen är stölder och skadegörelse. Nog förnimmer jag en suck från min själs djup: var det bättre förr…

Men så tänker jag om och tänker nytt. Tänk så mycket mer självklar tvärtomverkligheten är: att vi fyller Kulturum med sprittande och spännande liv – att vi veckan lång och (snudd på) dygnet runt bjuder in människovarats alla möjliga och omöjliga varianter. I vårt kultur-rum ska vi förstås tala och sjunga, viska och skrika, meditera och tjoa, ställa ut men aldrig ställa in. Visst kommer en och annan fördom att krossas när engagemangets vågor går höga, men det priset är värt vår möda när vi inviterar alla till att ständigt och (o)stadigt spela första fiolen.

Så tänk om och tänk nytt: förläng öppettiderna och slå upp portarna på vid gavel. Låt skärmars mängd berätta om våra drömmar och rädslor. Fyll varje vrå med sprillans sprallande visioner. Här är vi statsministrar, Einstein-genier och nån gång skrämda möss. Här spirar och frodas vi i gestaltandet av vår tillsammansframtids alla drömmar och visioner. Här växer vi in i oss själva och ut i världar utan gräns. Här blir det härligt uppenbarat att kulturen – och intet annat än kulturen – i alla tider har varit mänsklighetens roder och segel.

Låt oss, alltså, i glädje och gamman ila bort ifrån vanlighetens lagomhet och göra det naivt blåögda till våra drivfjädrar och paradis!

Lars Josefsson
rödögd demokrat