Malin Levin Bild: Björn Dinau

Krönikan: ”När två blir en”

KRÖNIKAN

Något av det vackraste jag vet, är kärleken mellan två personer som växt sig så stark att man bildat ett team – två enade mot världen. Tryggheten i att veta att du alltid kommer vara vid min sida, såväl i uppförsbacke som i nedförsbacke. Att du älskar mig trots att jag inte är perfekt. Du är den som får hela mig.

Det vackra ligger i det enkla, att varje dag genuint bry sig om någon annan. Vi vet att delad glädje är dubbel glädje men också att du kan halvera min innersta oro om du delar den med mig. Värdera det högt om du fått äran att flytta in i någons inre rum, mitt råd är att vårda det varsamt och passionerat.

Tvåsamhet handlar för mig mycket om respekt och att vara lyhörd men även att kunna kompromissa. Alla är olika och vi eftersöker också olika saker för att vi skall må bra och kunna ge oss hän till en annan person. Detta kan också variera över tid och då måste man kunna läsa av varandra och vara villig till förändring. Utmaningen blir att alltid fortsätta se varandra fast det är det enda man sett de senaste åren men även att fortsätta höra varandra, mina ord intresserar dig.

Det är inte avsaknaden av kärlek som leder till flest skilsmässor idag utan mer avsaknaden av vänskap. Vanligt förekommande är att det som en gång förde er samman är nu det som splittrar er. Någonstans på vägen tappar vi bort oss och sen kan vi inte längre se varandra. Det blir svårt att vägleda den andra när man inte längre ser stigen den går på. Man kan också ta olika vägar till det gemensamma målet men ibland visar det sig dock att man gått i cirklar och är ensam tillbaks där man startade.

Att ge det man vill ha fungerar bara om man vill samma sak. Det som händer när man inte längre vill samma saker även om man önskade att det var så är att man distanserar sig och blir ensam i sin tvåsamhet. Inte ensam som i ett rum, utan ensam i sin själ.

Man har tappat teamet och lirar solo.

  • Malin Levin