Hjärtinnerligheten tinade upp mina nävar

Debatt

Hugaligen vilket väder! Snöglopp och genast är 513-bussen, förstås, försenad. Efter tjugo oändligt ensamma kvällsminuter vid Gustavsplatsen, kollektiv­resevärldens verkliga avkrok, stapplar jag ombord. Med hjärtat snudd på lika isande kallt som nävarna.

Adam sitter nästan längst fram. I somras möttes vi då och då på Kåsjögården: badade och kanotade och flög förstås med drake. Det som alla ensamkommande afghanska ungdomar tycks vara mästare på. Tätare än så har vår relation inte varit. Ändå blir jag omkramad. Det är då han noterar mina iskalla nävar. Och genast masserande tar de mellan sina. När, om nånsin tidigare, har jag upplevt en sån handfast hjärtinnerlighet?

I höstas blev Adam hastigt och olustigt ett år äldre. Hans barnarbetarknän liknar nämligen inte svenska skolelevtentakler. Födelsedagspresenten bestod i att omedelbart kastas ut från Forellen. Vilken lycka att det då fanns ett hjärtevarmt hem i vårt Partille. Här har Adam fått två förskolesyskon. Den gångna veckan blev båda magsjuka. Föräldrarna gjorde sig suckande beredda på vabruariledigheter när ”storebrorsan” påminde om sitt sportlov.
Adams planerade sport­aktiviteter ersattes strax av toapassning, the-kokande och sängkammarpyssel. Oj, vad det lyste om hans berättande. För alla vill vi betyda något. Alla vill vi bli sedda och älskade.

Lars Josefsson
Svensk vi-bryr-oss-om-demokrat