Det bidde (nästan) ingenting…

Debatt

Många av oss har mött folksagan om den lille mannen som går till mäster skräddaren med en bit tyg. Han önskar sig en rock. Men det bidde ingen rock och det bidde inga byxor och det bidde ingen väst och det bidde inga vantar. Det bidde ingenting. Var mäster en usel skräddare – eller använde han månne tyget för egna behov…

Den här berättelsen blev skrämmande aktuell under veckans möte i social- och arbetsnämnden. Tygbiten utgjordes denna gång av de statliga pengar som skulle använts för våra ensamkommande ungdomars bästa när Migrationsverkets handläggning försenats. Partilles del av kakan blev 2,3 miljoner kronor. Så bra – om pengarna hade hamnat där behoven finns, alltså hos de familjer som utan minsta ekonomiska stöttning öppnar sina hem för ett trettiotal ungdomar som blev bostadslösa när HVB-hemmet på Forellen hastigt och olustigt stängdes. Men nu har mäster skräddaren avslöjats med sleven i syltburken.

I månaders mängd har vi knackat på kommunens dörr. Vi har berättat om andra kommuners hjärtinnerliga göranden. Nämndordföranden utlovade en dialog inför beslutet, men av detta bidde det intet.

Merparten av pengarna avsåg förra året. Redan under den tidiga hösten betonade vi därför att kommunen snarast borde bestämma sig. Men det bidde en utredning. I denna avslöjas nu att merparten av bidraget – dryga 1,5 miljoner – måste ha bokförts under det gångna räkenskapsåret. Så skedde också, men hela summan hamnade i kommunens egen kassakista. I samma stund blev rocken till en väst.

Nu återstår 770 000 kronor. Alltid något om inte utredningen föreslagit att även det allra, allra mesta av denna peng ska skyfflas ner i kommunkistan. Frivillighemmen, kyrkan och stödföreningarna kan på sin höjd få dela på 100 000 kronor. Det bidde en tumme…

Vi häpnar, men mest av allt blöder våra hjärtan, förundras vi som medmänniskor och oroar vi oss över att vår mäster skräddare fyller den egna kistan men blundar för våra systrars och bröders behov.

#vi-står-inte-ut
Lars Josefsson