Till vardags jobbar hon som familjejurist och hanterar bland annat skilsmässor och folk som är ledsna eller irriterade. När hon passerat 30-strecket blev hon biten av friidrott och började själv att träna och tävla, lite senare i livet än de flesta.
– Vi är en ganska aktiv familj och när min dotter ville börja med friidrott så frågade jag den klubb jag tävlar för om det gick att sätta ihop en grupp för mindre barn att börja friidrotta, men det gick inte där. Man tyckte att de var för små, säger Desiré Lilliehöök.
LÄS MER:Rami Bladlav är Årets Partillebo 2021
Hon testade då en annan friidrottsklubb, nämligen Sävedalens AIK. Där gick det lite bättre, men med intresset kom också med en oväntad fråga.
– De nappade direkt och jag fick frågan om jag ville träna barnen, något som jag inte har någon erfarenhet av.
– Men det kändes kul.
Tränade först gruppen helt själv
Hösten 2020 drog hon igång. Till en början var hon helt själv, med 25 ungar i sju – åttaårsåldern.
– 25 barn i en gympasal. Det blev rätt svårt att få till kvalitativ träning. Då handlade det mest om att alla skulle sysselsättas, berättar hon.
LÄS MER:Jonsereds Trädgårdar får prestigefull utmärkelse – igen
Men snart skulle smittspridningen öka, i takt med att höst övergick i vinter. Det var inte längre möjligt att träna barnen som förut och alltsamman riskerade att sluta som ett kortvarigt projekt. Men Desirée Lilliehöök gav inte upp.
– Jag vägrade acceptera att corona skulle stoppa oss. Jag delade in den större gruppen i grupper om åtta och varenda en skulle få träna precis lika mycket som förut.
Ökat tryck under pandemin
Plötsligt hörde fler och fler av sig och vilje börja träna friidrott.
– Många andra sporter och aktiviteter la ner då och vi var igång, så det var inte så konstigt. Och jag har svårt att säga nej.
Plötsligt blev det alltså väldigt många ungar att hantera på en och samma gång. Sedan dess har hon dock skaffat sig tre hjälptränare, något som gör att man på allvar kan fokusera på att utveckla barnen som friidrottare.
– Vi kör tre gånger i veckan och nu har vi inte bara kul, utan vi lär oss saker också.
LÄS MER:Medaljörer och eldsjälar hyllades av kommunen
Desireé Lillehöök beskriver sig som en påhittig tränare.
– Jag försöker göra momenten roliga. Kör vi intervaller kan vi till exempel köra dem i vattnet vid Härlanda Tjärn, så att ungarna får upp knähöjden. Efteråt kör vi något vi kallar ett ”Glasspass”. De får käka glass helt enkelt, då har de något att jobba mot.
Alla får känna sig som vinnare ibland
Hon försöker också uppmärksamma dem som kanske inte alltid är snabbast och bäst.
– Friidrott kan vara så mycket tider och centimeter, men barn i den här åldern är i olika faser av motorisk utveckling. Varje månad kör vi en utmaning som kan handla om något helt annat än friidrott, men där man ändå ska röra sig. Det kan handla om att göra flest grodhopp till exempel. Den som är bäst får en pokal. Det är ett sätt att inte bara uppmärksamma dem som är snabbast eller hoppar längst.
Hon tror att ett framgångsrecept för henne har varit att hon tvingats lära sig mer om friidrott, samtidigt som barnen.
– Jag kan ju inte något om häcklöpning, men då får man lära sig. Jag tror att det är bra, för då bryter jag ner det i små beståndsdelar som är lättare att hantera för mig och för barnen. Jag lär mig med dem.
Vann mot tuff konkurrens
I slutet av november vann hon Lilla Sportspegelns ”Min Tränare”-pris.
Utmärkelsen syftar till att uppmärksamma ungdomstränare och ledare runt om i landet har och i år skickades det in rekordmånga nomineringar.
Nästan 700 barn och unga tog chansen att lyfta fram sina tränare. Barn i träningsgrupperna som Desireé Lillehöök håller i nominerade henne. I nomineringen stod det bland annat.
”Vi har fått bananer som det står peppande meddelanden på. Desireé kan jättemycket om friidrott och får oss också att tänka på vad det innebär att vara en bra lagkamrat”.
När det stod klart att hon vunnit priset kände hon sig först inte värd att ta emot det.
– När jag fick reda på att jag vunnit priset, så kände jag först att jag inte förtjänade det. Inte för att jag inte kan det jag håller på med, men det är så många som har slitit som tränare i flera år och orka hålla igång. Jag har ju bara hållit på i 1,5 år och då är det lite enklare att vara peppad.
– Sen vill jag också uppmärksamma mina hjälptränare. Det hade aldrig gått så bra utan dem.
Så här prenumererar du!
Klicka HÄR för att komma till prenumerationserbjudandet. Då får du inloggningsuppgifter som du kan använda för att logga in med i e-tidningsappen och nyhetsappen.
De nedladdningsbara apparna hittar du om du söker på ”Partille Tidning” i AppStore eller Google Play.
