• Bild: LEIF LUNDVALL
    PRIS. Reino Börjesson visar upp en tung känga som var ett av de många priser han fick under sin framgångsrika fotbollskarriär.
  • Bild: LEIF LUNDVALL
    Reino har mycket fotografier och urklipp från sin karriär. Här är det Rekordmagasinet som porträtterar Reino Börjesson under hans tid i Norrby IF 1955.
  • Bild: LEIF LUNDVALL
    VM-laget som tog silver 1958: Främre raden Kurt Hamrin, Reino Börjesson, Orvar Bergmark, Kalle Svensson, Sven Axbom och Sigge Parling. Bakre raden Lennart "Nacka" Skoglund, Gunnar Gren, Agne Simonsson, Julle Gustavsson och Nisse Liedholm.
  • Bild: LEIF LUNDVALL
    FAR OCH SON. Reino Börjesson i Rekordmagasinet med sin pappa Erik ”Börje” Börjesson i bakgrunden. Båda två har fått utmärkelsen Stora Grabbars märke vilket de är tämligen ensamma om som far och son.
  • Bild: LEIF LUNDVALL
    Jonsereds IF med Reino Börjesson i en lagbild från slutet av 40-talet. "Det fanns många lag på den tiden men det var Jonsered, Partille och Sävedalen man räknade med. i den ordningen. Det var små hinder emellan lagen och ibland fick man vara försiktig när man hälsade på i Partille och Sävedalen".
  • Bild: LEIF LUNDVALL
    TAVLA. Målare, fast på ett annat sätt. En akvarell av Reino för ett antal år sedan.
  • Bild: LEIF LUNDVALL
    ALLSVENSKAN. Reino Börjesson i en match i allsvenskan säsongen 51/52 mot IFK Norrköping.
  • Bild: LEIF LUNDVALL
    Landslagsläger inför VM. Ove Olsson, Gunnar Gren, Agne Simonsson, Bengt ”Fölet” Berndtsson och Reino Börjesson. Förr i tiden spelades det inte så många landskamper på ett år.
  • Bild: LEIF LUNDVALL
    TRÄSTATY. Reino Börjesson visar upp en trästatyett som föreställer pappa Erik Börjesson. "Pappa var en av legendarerna på sin tid. Han la av innan jag var född och jag såg honom bara spela någon gång i en veteranmatch", säger Reino.

VM-hjälten från 1958 minns tillbaka

Familj

​1958 tog Sverige VM-silver i fotboll med Reino Börjesson från Jonsered på mittfältet. Det var ett fantastiskt lag med legendariska spelare som de flesta fotbollsintresserade, i alla fall de lite äldre, kan räkna upp i sömnen.

– Ja, det var många kända profiler som var med. Det var Nacka, Gunnar Gren, Agne, Julle, Nisse Liedholm, Kurre Hamrin, Orvar Bergmark, Sigge Parling, Rio-Kalle, Axbom och jag, säger Reino Börjesson som minns VM-upplevelsen som helt fantastisk.

88-årige Reino, som sedan trettio år bor i Morkullan i Furulund, växte upp i Jonsered. Det är ett samhälle och ett anrikt fotbollslag som han är starkt förknippad med.

– Vi bodde i mitten i ett av de långa husen. Det var en fin och trivsam miljö där alla kände alla och man hade sina kompisar och lekkamrater runt omkring.

Reino var duktig i idrott och hade turen som fick en väldigt idrottsintresserad magister. Han kom från Stockholm och hette Henning Öberg och han betydde mycket för skolbarnen.

– Han var idrottsintresserad till tusen och sporrade oss att idrotta. Han märkte att jag var snabb och såg till att jag som trettonåring fick vara med i något som hette Folkskoleolympiaden i Stockholm. Jag kom tvåa på 60 meter, femma i längdhopp och tvåa i kast med liten boll, minns Reino.

Son till storstjärna

Att det sedan blev fotbollen som tog över var inte så konstigt eftersom Reinos pappa var den legendariske och otroligt populäre Erik ”Börje” Börjesson. Börje räknas som svensk fotbolls första riktigt stora stjärna och gjorde bland annat fyra mål i Sveriges allra första landskamp.

– Pappa hann ju lägga av innan jag föddes så jag såg honom aldrig spela. Han var en riktig stjärna, en stor dribbler som var väldigt teknisk och som gjorde mycket mål. Trots att han var reslig så stångade han sig aldrig fram utan han tog sig igenom med sin teknik och hade en väldig förmåga att snabbt komma till målchans.

Pappa Erik betydde naturligtvis mycket för sonens utveckling som fotbollsspelare.

– Han uppmuntrade mig mycket och kom med tips och råd. ”Inga bredsidor, slå till bollen med yttersidan”, sa han. Pappa var väldigt snäll. Mamma, som kom från Finland, var också snäll men strängare. Hon var den som svarade för disciplinen i familjen och skötte man sig inte fick man en hurring.

Jobb på fabriken

De flesta på orten jobbade i Jonsereds fabriker, som bland annat tillverkade träbearbetningsmaskiner. Det blev också Reinos första arbetsplats.

– Pappa jobbade som svarvare på fabriken. Det var han som såg till att jag började där som 13-åring. Mitt första jobb var att stämpla kullagerlock och sedan var jag också svarvare några år.

Jonsereds IF, som har en stor roll i den tidiga fotbollshistorien, var ett framstående lag på den tiden. De spelade i division 2, vilket var snäppet under allsvenskan och Reino lyckades bra som centerforward.

– Jag var bollsäker, hade bra teknik och var snabb speciellt på kortare sträckor. Det blev en hel del mål. Jag tränade mycket på egen hand och det gjorde jag under alla år.

Ryktet om den träningsflitige och målfarlige centern spred sig men Jonsered ville naturligtvis ha kvar honom i laget så de ordnade ett jobb åt honom som tjänsteman på planeringsavdelningen.

1950 blev det ändå flytt till ny klubb då talangscouterna från IFK Göteborg värvade över honom som centerforward. Väl i Blåvitt dröjde det inte länge innan det blev landslagsdebut mot Danmark 1951.

Värvades till Norrby IF

Efter några år i Blåvitt värvades den målfarlige spelaren vidare till division 2-laget Norrby IF som under Reinos tid tog sig upp till allsvenskan.

– Norrby IF hade en stark man som hette Börje Crona. Han kom hem till oss och lockade med jobb och så jag blev Boråsare i sex, sju år. Jag riskerade ju min landslagsplats när jag flyttade men Elfsborg hade ett par medlemmar i Uttagningskommittén och de rekommenderade mig.

Så kom då VM 1958, som bland annat spelades på det alldeles nya Ullevi i Göteborg.

– VM är ett fantastiskt minne som jag ofta påminns om i olika sammanhang. Vi började med ett träningsläger i Hindås där också det brasilianska laget med Pelé, Didi, Vavá och Garrincha laddade upp.

Reino Börjesson startade inte i de två första VM-matcherna men kom in i tredje och spelade sedan de sista fyra matcherna inklusive finalen mot Brasilien.

– Jag var innermittfältare, eller högerhalv som det hette då, och det gick såpass bra att jag blev bofast på den platsen.

Succé i semin

Sverige gjorde succé och i semifinalen gjorde Kurre Hamrin sitt klassiska konstmål mot Tyskland på Ullevi.

– Det var ett typiskt Hamrinmål. Han trollade sig förbi allihop på egen hand efter kortlinjen. Efteråt blev det till och med problem mellan länderna eftersom Tyskland kände sig förfördelade på något sätt.

Den målrika finalen mot Brasilien spelades inför nästan 50 000 åskådare på Råsunda och matchen som Sverige förlorade med 2–5 räknas fortfarande som en av de riktiga VM-klassikerna.

– Brasilien hade ett fantastiskt lag och de var inte mycket att göra något åt. Visserligen tog vi ledningen med 1–0 genom Nisse Liedholm men de kvitterade lite för snabbt och vann välförtjänt.

Reino gjorde en bra insats i finalen och kom ifrån förlusten någorlunda hedersamt enligt honom själv.

– Pappa såg finalen. Han sa inte så mycket men jag vet att han var väldigt stolt över mig och att vi kommit så långt.

Ensamt om VM-final

Visserligen har Sverige spelat många bra matcher efter det och ingen glömmer väl till exempel VM-bronset 1994 men fortfarande är 58-laget ensamt om att ha spelat en VM-final.

– Vi hade en lite äldre stomme med bland andra Gunnar Gren och centerhalven Nisse Liedholm och många nya härliga profiler och dessutom en bra och bestämd tränare i engelsmannen George Raynor. Nu är det många som har fallit ifrån och vi är bara tre från laget som är kvar i livet. Det är Kurre Hamrin, Agne Simonsson och jag.

Efter VM avslutade Reino sin fotbollskarriär med ett par år som spelande tränare i Trollhättans IF.

– Ja, efter det tyckte jag att det kunde räcka och la mer eller mindre av. Jag var också biträdande tränare i Blåvitt och så tränade jag Jonsereds a-lag innan Nisse Berghamn kom och tog över.

Reino, som fortfarande är väldigt pigg, har varit intresserad av fotboll i alla år och bland annat följt hur det gått för Jonsereds IF. Ibland brukar han träffa gamla spelare på Jonsereds IP och då berättar de minnen om hur det var på den gamla goda tiden.

– Det var mer gladfotboll förr med femmannakedja. Dagens täta fotboll är ju en helt annan med mycket system och väldigt högt tempo. På min tid hade alla ett jobb vid sidan av men nu är alla elitspelande fullblodsproffs.

Nu drar snart fotbollssäsongen igång igen på allvar. Frågan är väl om vi någonsin kommer att få en fotbollsspelare från vår kommun i en VM-final igen.

  • Leif Lundvall
Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

gillaptpafacebook